Inre utveckling

Jag vattnade rabatten. Sommaren var tung, digitalisen hade dött – igen. Mitt i ett röstmeddelande fullt av frustration lyfte jag blicken. Där, bakom muren, stod två blommande digitalis. Självsådda. Inte där jag planterat, inte där jag försökt. Det som gör ont kan fortfarande bära mening – men du måste inte leva på det.

Vi bär alla en inre Jungfru – inte som kön, utan som kraft. Hon är nyfikenheten, längtan, början. Men samhällets bild av henne som lydig och ren har förvridit hennes syfte. Den sanna Jungfrun ifrågasätter, söker och väcker liv. Den som vill återknyta till sin egen riktning måste först lyssna till henne.

När ormen växer ur sin hud sker det tyst, långsamt, varsamt. Det som en gång skyddade blir till något som skaver – och till slut måste lämnas. Så sker också våra inre ömsningar. Vi växer ur berättelser, mönster och gamla jag. Inte för att vi vill fly – utan för att vi inte längre får plats där vi varit.