Reflektioner

Jag vattnade rabatten. Sommaren var tung, digitalisen hade dött – igen. Mitt i ett röstmeddelande fullt av frustration lyfte jag blicken. Där, bakom muren, stod två blommande digitalis. Självsådda. Inte där jag planterat, inte där jag försökt. Det som gör ont kan fortfarande bära mening – men du måste inte leva på det.

När ormen växer ur sin hud sker det tyst, långsamt, varsamt. Det som en gång skyddade blir till något som skaver – och till slut måste lämnas. Så sker också våra inre ömsningar. Vi växer ur berättelser, mönster och gamla jag. Inte för att vi vill fly – utan för att vi inte längre får plats där vi varit.