Fingerborgsblomman bakom muren

Fingerborgsblomman bakom muren

En oväntad digitalis växer där inget tog sig. Om sorg, envishet och miraklet i att något ändå spirar när vi slutat tro.

om sorg, envishet och något som ändå spirar

Jag vattnade min rabatt. Sommaren har varit tung – inte särskilt varm, men trött. Ogräset hade tagit över, och där stod jag, halvt apatiskt med slangen i handen. Jag tittade på platsen där jag förra året planterat en digitalis. Ingenting. Året innan – samma sak. Inget överlevde. Bakom mig, fortfarande oplanterad, stod årets nyköpta planta. Envisheten ger sig inte.

Jag kände mig inte särskilt hoppfull. Digitalis har varit viktig för mig länge, både personligt och spirituellt – men kanske var det helt enkelt inte meningen den här gången.

Samtidigt spelade jag in ett röstmeddelande. Ett sådant där man till slut bara vräker ur sig. Om smärta som förvrängts, bitterhet som fastnat, hur mycket jag försökt hålla ihop. Jag lät mig själv få låta ful. Rå. Och mitt i det – jag lyfte blicken.

Där. Bakom min lilla stenmur. Två blommande digitalis. Självsådda. Inte där jag planterat. Inte där jag försökt. De bara stod där och såg på mig.

Och mitt i mitt gnäll hörs min röst säga: "Jag upptäckte precis att det växer digitalis i min trädgård – yay."

Det låter litet. Men det var som en suck som bröt igenom ett tungt rum. Bitterhet smittar. Men det gör förundran också.

Digitalis – den vilda väktaren

Digitalis är vacker. Giftig. Medicinsk. Livsfarlig om den hanteras fel. I folktron hör den hemma vid gränser: vid vägskäl, älvstigar, trösklar mellan världar. Att den dök upp oväntat – just då, just där – säger något.

Jag hade precis pratat om hur smärta kan förvandlas till något giftigt, hur svårt det är att hålla fast vid sin egen sanning när allt känns förvridet. Och där stod den. Digitalisen. Som för att påminna mig: Det som gör ont kan fortfarande bära mening. Men du måste inte ta in det i kroppen. Du behöver inte leva på det.

Låt det få blomma där det vill.

 Se det.

 Men du får gå vidare ändå.