När våren river upp jorden – om uppvaknande, smärta och växtkraft

En liten blå kropp, född ur det som föll.

Våren är inte mjuk – den är beslutsam

Vi talar ofta om våren som något milt. Som en stilla återkomst. Men våren är inte försiktig.Våren är en kraft.

Den kommer inte med frågan är du redo? Den kommer med beslutet nu är det dags.

Frön som brister, mark som spricker

Efter en lång vinter har marken blivit hård. Fröna har legat djupt där nere – inbäddade i mörker, skyddade, vilande. De har inte behövt göra något. Bara finnas. Bara tas om hand av vinterns stillhet. En tyst omsorg.

Men våren bryter det mönstret.

Den slår sönder isen, knuffar undan snön, spräcker jordytan. Den viskar inte. Den ropar. Vakna. Väx. Nu.

Och för oss människor… är det lätt att känna att man inte är redo.

Men kanske är det inte vi som bestämmer när det är dags. Kanske kommer växtkraften inte när vi vill, utan när vi måste. Det är inte alltid behagligt. Uppvaknandet kan göra ont. Rörelsen från mörker till ljus kan kännas som en våldsam dragning, som att något i en spricker.

Men det är inte farligt. Det är liv.

Du kan se dig själv som ett frö. Något som fått vila, som blivit hållet. Och när tiden kommer – för det gör den – då växer du. Oavsett om det är vår på kalendern eller inte.

Andligt uppvaknande är inte alltid vackert i början

Och visst är det smärtsamt. Visst är det jobbigt. Visst är det någonting vi känner att vi egentligen inte skulle vilja gå igenom. Men när vi står där, omgivna av blommor, i en grönskande trädgård vi själva har blivit en del av—då är det lättare att sitta tillbaka och minnas smärtan som någonting som var värt det.

När det kommer till spirituella uppvaknanden kan det här vara en svår väg att navigera. Mitt eget uppvaknande var inte… försiktigt. Jag vet hur det känns när det kommer som en chock. När det inte är knoppar som brister, utan forsar som river—snö som smälter så snabbt att det inte går att värja sig.

Du är inte ensam – och nu är inte för alltid

Men om du befinner dig där nu—om du känner att du håller på att brista som ett frö, att något i dig drar igång utan din tillåtelse—så vill jag säga: du är inte ensam. Det är en del av cykeln. Det gör ont, men det bär liv med sig.

Och viktigast av allt: nu är inte för alltid.